Alvaro Fiuza och Walter Bouzan är tvåa i världsmästerskapet i Oklahoma
Alvaro Fiuza och Walter Bouzan blev tvåa i världsmästerskapen i kanotpaddling i Oklahoma i maratonklassen K2. Här lämnar vi hela krönikan skriven direkt av Alvaro Fiuza.
———————————
”Dagarna innan började nerverna redan, men sådana som man gillar, som växer istället för att minska dig. Natten innan var bra, så bra att jag sov 9 timmar… Det var svårt att lämna sängkläderna. Frukosten som alltid: juice, havregryn, rostat bröd, frukt, och som efterrätt ett samtal till familjen, de bästa kolhydraterna innan tävling är Laura och barnen…
Vi lämnade hotellet ett par timmar tidigare för att kontrollera utrustningen och fylla på flaskorna med mineraler, den här gången skulle de vara en grundläggande del av loppet. En timme innan började vi med uppvärmning, vätskeintag och stretchning, men under en bra skugga eftersom solen var stark. Vi lämnade bara 15 minuter för att göra båtinspektionen och känna på vattnet, jag kände mig bekväm på ett sätt jag inte gjort hela året.
Klockan 12:30 gick starten, galenskapen med de två första varven började, kamp för att ta bästa position, oundvikliga slag, ljud av kolfiber som går sönder, auktoritära rop… Vi placerade oss bakom och såg på scenariot och väntade på att spänningen skulle sjunka för att gå in i handling. Vi måste göra ett ryck tidigare än väntat och gå över till att markera, det slutade inte och den första bärningen närmade sig, dessutom var vi tvungna att hämta dryckespåsen innan vi gick in för bärningen, avgörande för att klara till det fjärde varvet utan att gå in i depåområdet.
Vi lyckades göra ett kraftigt ryck, vi gick över till att markera för att komma bland de första till bärningen, vätskeplanen började. Vi hade bestämt oss för att ta med salter från start och bara gå in en gång för att hämta en annan påse, när vi brukar göra det tre gånger. Vi var tvungna att ta en risk, att gå in för att dricka kostade tid, men dagen krävde mycket vätska, det fick oss inte att ändra våra tankar och vi bestämde oss för att fortsätta som planerat.
Vid första bärningen kom tolv båtar, så de följande varven kommer fortsätta vara tuffa. Urvalet i täten går mycket långsamt, bärningarna passerar och vid varje faller någon ur täten. Vid den fjärde bärningen går fem kajaker in, dags att dricka, Bikertt-Lows k2 hindrar oss när de går in i vätskestationen, jag får en smäll i huvudet, men vi räddar oss bra och lyckas ta den sista dryckespåsen vi ska använda.
Ryckningarna blir värre och värre i täten och förföljarna ger inte upp försöken att komma ikapp. På det sjätte varvet stannar Sydafrikas andra k2 kvar, och fyra båtar leder tävlingen: två spanska, sydafrikanska och ungerska båtar. Mitt huvud börjar lida, bara 30 minuter in i loppet och medaljerna är nära, jag börjar tänka på en artikel jag läste i Triathlon-tidningen, "Ironwar", även om vi här var fyra istället för två, och de följeslagarna kunde förändra vad som hänt tidigare år med de två spanska k2:orna...
Sammanfattningsvis: Under tidigare år hade Merchan-Iván tagit guldet från oss, precis som Dave Scott tog det från Mark Allen i Ironman Kona. Vi ville uppnå det Allen gjorde 89, att besegra sin svarta svan.
Den sista varvet närmar sig, Walter säger att han har kramp, dryckesstrategin fungerade inte till 100%, men jag säger att jag är hel och lugn, vi kan ställa till med något. Vi når den åttonde och sista varvet, allt går enligt plan, vi kommer till sista raksträckan och markerar, vi lyckas försvara positionen och springa med sydafrikanerna, men en olycklig bärning för Merchan-Iváns k2 gör att de faller, Emilio krockar med Walter i fallet, sydafrikanerna klarar sig och går i land först, allt förändras, de två favoriterna k2 kämpar om segern, men den här gången fanns det en till på festen, det är som om Allen 89 bara tänkte på Scott och vice versa och så kommer en Raña och vinner över båda, vad skulle hända? ... vet inte!
I det här fallet... som var bättre i spurten än vi, skilde det bara 670 tusendelar mellan McGregor-Mocke och oss, och vi tog 210 tusendelar på Merchan-Iván. Det är klart att det inte var "Ironwar", men jag tänkte på det för att peppa mig själv, i min iver att slå det magnifika k2:an Merchan-Iván, och ja! Vi vann, men det räckte inte, det fanns ett annat bättre k2.
Skämt åsido, jag fick många meddelanden från experter på denna distans som sa att det var det bästa k2-lopp de någonsin sett, så det var inte "Pirawar" men det var en stor show för sportens älskare.
Vad kommer efter detta silver... jag kan inte tala för Walter... men personligen skulle jag vilja vinna ett guld i maraton igen, både i ett Europamästerskap och ett världsmästerskap, kommer jag att lyckas? Jag vet inte, det kommer att bli väldigt, väldigt svårt... Men jag ska försöka, tvivla inte på det."
