Det har gått 10 år sedan vi hörde i alla nyhetsprogram hur Edurne Pasaban tog hem en historisk och oöverträffad seger. I maj 2010 avslutade den framstående spanska bergsklättraren framgångsrikt sitt projekt att erövra jordens högsta berg, och blev därmed den första kvinnan i historien att bestiga alla 14 åttatusenmetersberg.
Efter att ha nått sin historiska milstolpe, ett mål som Edurne formellt satte 2007 som sitt "livsmål", frågade hon sig själv: "Och vad nu...?" Men vad som verkade vara slutet på ett uppnått mål var egentligen början på en ny fas för Åttatusenternas drottning, som fortfarande hade lust att fortsätta erövra världen, nå ännu högre och att återuppfinna sig själv som person, kvinna och mor.
Sanningen är att Edurne från början inte räknade sina åttatusenmetersbestigningar, hon räknade äventyr, toppar och prestationer, så det är inte förvånande att hon gick in i denna tävling med stor naturlighet, följande sin passion för höjder och bergsäventyr.
Hon inledde inofficiellt jakten på de 14 åttatusenmetersbergen år 2001 med erövringen av Everest, hennes första åttatusenmetersberg, som hon nådde via South Col-rutten tillsammans med Silvio Mondinelli, Mario Merelli, Iván Vallejo och Dawa II Sherpa.
Nio år senare firade Edurne stort när hon nådde toppen av Shisha Pangma den 17 maj 2010. Detta blev då hennes fyrtionde åttatusenmetersberg, med samma entusiasm som hon hade vid sin första expedition, och också med samma lyckot-shirt som hon bar vid alla 14 tillfällen.
EN HISTORIA OM PERSONLIG ÖVERVINNING
Men i denna extrema värld är inte allt en dans på rosor. Den mest kritiska nivån i detta skede för Edurne kom utan tvekan med hennes bestigning av K2. "Vi hade tur som nådde toppen på första försöket, men vi kom ner med förfrysningar. Jag fick två fingrar amputerade efter det", berättar Pasaban i en intervju för El Intermedio. Hennes återkomst hem efter att ha bestigit det farligaste berget av alla blev verkligen en vändpunkt för Edurne: "Jag började ifrågasätta mycket. När jag började återhämta mig funderade jag på vad jag höll på med i mitt liv. Vid 31 års ålder hade mina vänner gift sig och börjat skaffa barn. Jag gick utanför mönstret."
Alpinisten försäkrar att mellan 2005 och 2006 "hittade jag inte svaren på frågorna om varför jag gjorde det jag gjorde. Det var väldigt tufft. Jag säger alltid att mitt svåraste åttatusenmetersberg var att ta sig ur en depression."
Men vi vet hur denna stora historia, som fortfarande berättas, slutar. Edurne "ser ljuset" och återvänder till klättringen tack vare sin strävan efter att övervinna sig själv och hjälpen från sina vänner, som påminde henne om att det var det som verkligen gjorde henne lycklig.
TIDSLINJE FÖR EDURNE PASABANS 14 ÅTTATUSENMETERSBERG
- Everest (8848 m), Kina/Nepal, 23 maj 2001
- Makalu (8465 m), Kina/Nepal, 16 maj 2002
- Cho Oyu (8201 m), Kina/Nepal, 5 oktober 2002
- Lhotse (8516 m), Kina/Nepal, 26 maj 2003
- Gasherbrum II (8035 m), Kina/Pakistan, 19 juli 2003
- Gasherbrum I (8068 m), Kina/Pakistan, 26 juli 2003
- K2 (8611 m), Kina/Pakistan, 26 juli 2004
- Nanga Parbat (8125 m), Pakistan, 20 juli 2005
- Broad Peak (8047 m), Kina/Pakistan, 12 juli 2007
- Dhaulagiri (8167 m), Nepal, 1 maj 2008
- Manaslu (8156 m), Nepal, 5 oktober 200820
- Kangchenjunga (8598 m), Indien/Nepal, 18 maj 2009
- Annapurna (8091 m), Nepal, 17 april 2010
- Shisha Pangma (8027 m), Tibet, 17 maj 2010
MER ÄN ETT LÖP, EN LIVSSTIL
Himalaya tog emot en ung Edurne på 16 år med öppna armar 1998, som föredrog att träffas klockan 8.00 vid fontänen Dama Verde i Tolosa, Guipúzcoa (byn där hon föddes) för att klättra med vänner istället för att dansa med det lokala gänget som de andra tjejerna i hennes ålder, eftersom hon kände att hon inte passade in där.
Hon hade då gått med i Tolosa bergsklubb, som det året förberedde en expedition till Dhaulagiri I, ett berg för proffs som, även om hon inte erövrade det just där, skulle bli starten på hennes karriär mot naturens krafter. "Det var min första chans att åka till ett åttatusenmetersberg, vi var några oerfarna nybörjare. Vi valde det berget utan att ha någon aning, för vi kände folk som redan hade varit där", sa Edurne i en nyligen intervju med @hermanospou i deras webbshow #SpeakPou, där vi fick en lite mer personlig inblick i vad som rör sig i Edurne Pasabans tankar 2020, 10 år efter hennes historiska prestation.
För Edurne var det en stor förmån att starta sin karriär med killarna i bergsklubb Tolosa, som hon idag kallar "det bästa vi hade inom alpinism i Spanien" och sedan också en stor ära att ansluta sig till Al filo de lo Imposible, tillsammans med "de bästa" som hon verkligen kunde lita på. Och även om hon visste att hon bar på en ryggsäck fylld av ångest över att nå toppen, och också pressen att kunna klättra med dem, fanns det inget som kunde stoppa henne.
Att göra sig en plats i en mansdominerad värld är inte lätt, men Edurne glänste bland dem utan att det var alltför märkligt. Och även om hon berättar att det kanske fanns någon obekväm kommentar, stoppade det henne inte, det motiverade henne snarare ännu mer.
Idag värderar Edurne mycket det hon har upplevt och övervunnit. Om hon kunde skulle hon inte ändra något, för hon fick leva under den mest utmanande epoken inom alpinism, och hon anser idag att den rena alpinismen inte längre finns på samma sätt, den som satte upp mål som att bestiga åttatusenmetersberg med välutbildade klätterteam.
Med åren fann Edurne det hon så länge sökt, att återuppfinna sig själv som person efter sin stora framgång. Genom coachingkurser, affärsföreläsningar och annat introducerade hon sig i näringslivet där hon planerade en framtid efter det där "Och vad nu".
Idag kombinerar Edurne sin erkända och beundransvärda idrottskarriär med sin koppling till näringslivet och rollen som mamma, och arbetar som föreläsare för kulturella, idrottsliga och utbildningsrelaterade organisationer, liksom för företag av alla slag, både nationellt och internationellt.
Men Edurne stannar inte där. Hennes erfarenhet av andra kulturer och samhällen har lett henne mot filantropi och socialt arbete, där solidarisk kontakt är nyckeln för henne.
Inspirerad av att ge tillbaka till invånarna i Himalaya som så mycket har gett till resenärer och bergsklättrare, skapade Edurne den privata stiftelsen "Montañeros para el Himalaya Edurne Pasaban" som, utan vinstsyfte eller religiösa kopplingar, samlar bergsklättrare som visar solidaritet med pojkar och flickor i bergen i Nepal, Tibet, Bhutan, Pakistan och Indien för en bättre utbildning, för att garantera social, kulturell och ekonomisk utveckling i detta område.
Och som hon själv säger berättar Edurne att om hon hade en superkraft "skulle hon ha superkraften att göra världen bättre".
Utan tvekan är Edurne Pasaban en kvinna som har övervunnit de mest utmanande förhållandena, med upp- och nedgångar som tagit hennes liv till det yttersta, och gjort historia i mänsklighetens namn, i kvinnans namn och i sitt eget namn, med ödmjukhet, passion, tålamod och övervinnande.
