Mira Rai är hoppets ansikte i Nepal. Hon föddes, som så många andra nepalesiska flickor, i en by i östra delen av landet. En vacker plats med stora berg och gröna dalar, vidsträckta sjöar och en biologisk mångfald som förblir orörd och knappt manipulerad, där de huvudsakliga näringarna är jordbruk och boskapsskötsel, men också en mycket svår plats att leva på. Man kämpar för att klara sig från födsel till död, och om du är kvinna, förutom att vara en börda, minskar dina möjligheter till ett minimum. Det finns ingen möjlig utväg.
Mira växte upp i en mycket enkel familj, omgiven av fem syskon, men där hon aldrig behandlades som underlägsen. Kvinnorna i hennes familj var alltid ett exempel på styrka för henne, och hon ville följa i deras fotspår. Hon sysslade, som de flesta barn i byn, med hushållssysslor, ärenden, sålde det hennes föräldrar odlade och transporterade stora lass ris från en by till en annan. När dessa plikter var avklarade kunde hon gå i skolan. Att ha en dröm är omöjligt på Rai:s hemort; att lämna byn är otänkbart.
När inbördeskriget bröt ut i Nepal var Mira 14 år. Den ekonomiska krisen och bristen började bli mer påtaglig hemma, och efter att ha hört att maoistarmén erbjöd soldater två måltider om dagen och en månatlig lön, bestämde sig den unga kvinnan för att gå med. Hon anslöt sig, vid 15 års ålder, till kommunistpartiet som en barnsoldat. Pengarna hon tjänade skickade hon hem, och dessutom skulle hennes föräldrar ha en mun mindre att mätta.
Under de två år hon tillbringade som soldat lärde hon sig att använda vapen, men deltog aldrig i en strid. Hon lärde sig om byggnation och militärstrategier samt att laga mat. Dessutom ägnade hon sig åt träning, sporter som karate, och upptäckte löpning; en disciplin där hon utmärkte sig betydligt över de andra soldaterna, både män och kvinnor. I armén gjordes ingen skillnad mellan pojkar och flickor när det gällde behandling. De ansågs vara lika. "Pojkar och flickor är som himlen och jorden: lika."
Efter att ha kommit på första plats i ett lopp som organiserades i militärlägret började Mia springa två timmar om dagen varje dag.
År 2006 undertecknades ett fredsavtal mellan de stridande partierna i Nepal, och mer än 4000 barn avvisades från armén för att de inte uppfyllde åldersgränsen, bland dem fanns Mía, som återvände hem igen. Eftersom hon inte heller kan gå med i Nepals armé eftersom hon fortfarande inte är 18 år, flyttar hon till Katmandu, Nepals huvudstad, för att försöka arbeta, men hon står utan pengar och utan jobb. Hon känner sig liten och obetydlig. Det enda hon inte slutar göra och som fortsätter att få henne att känna sig levande och resa sig varje morgon är att springa i timmar.
När hon inser att hon inte kommer kunna försörja sig i Kathmandu bestämmer hon sig för att skaffa visum för att flytta till Malaysia och arbeta i en konfektionsfabrik. Men lyckan är på hennes sida, och veckor innan flytten hör hon talas om ett lopp som ska hållas om några dagar.
Utan någon information om detta lopp anmäler sig Mia som löpare. Denna tävling var inget mindre än Himalayan Outdoor Festival, ett ultra trail-lopp på 50 kilometer, mycket tufft med svår terräng och mycket branta backar och sluttningar. Det var inte det mest lämpliga loppet för en tjej som ännu inte kände till begreppet “trail running” och aldrig hade sprungit professionellt.
Klädd i halvtrasiga och gamla skor, utan förberedelser och med en attityd som utstrålade oskuld och naivitet, börjar Mia ta sig framåt. När det återstår 10 minuter till mål får hon ett blodtrycksfall på grund av brist på mat, överansträngning och att hon utsatt sin kropp för så mycket press. Men då minns hon att hon har sprungit, kämpat och övervunnit svårigheter sedan hon var liten. Rai slutför inte bara loppet under en hagelstorm, utan vinner det också. Hon lyckas korsa mållinjen i loppet som förändrade hennes liv helt.
Trevligt överraskad erbjuder loppets arrangör, en britt som bor i Kathmandu, att träna och utrusta henne. Han förklarar att trail running är en tävlingsidrott som man kan ägna sig åt professionellt. Rai, skeptisk och tveksam, försäkrar honom att hennes dröm i livet är att bli löpare. Från och med då börjar den blivande trail runner träna två gånger om dagen och gå på engelskalektioner.
Det andra loppet hon ställs inför är i Mustang. Rai vinner detta lopp övertygande. Atleten börjar då känna sig alltmer självsäker och känner att hon är född för att springa och vinna.
Hennes tränare startar en crowdfunding för att samla in pengar och kunna utrusta Mia ordentligt samt skicka henne till Italien för att tävla. När detta är uppnått deltar löparen 2014 och vinner loppet Sella Ronda, på 57 kilometer, och två veckor senare tar hon återigen guld i Ultra Trail Degli Eroi.
Från och med här börjar Mia en rad av ständiga segrar och blir en av de stora talangerna inom trail på världsnivå. Hon återvänder från Hong Kong med ett guld i handen, och 2015 erbjuder sportklädmärket Salomon, som följt hennes karriär noga, att utrusta henne och hjälper henne att resa till Australien för att tävla i loppet Buffalo Stampede.
Rai säger att hon är mycket lycklig i bergen och mycket lycklig när hon springer. Hennes sinne kan ignorera och blockera tillfällig smärta och förblir avslappnat under loppen. Hon har en mycket karakteristisk löpstil. Hon håller kroppen framåtlutad och driver sig fram med ihärdiga och fasta steg mot marken. Hennes kroppsliga smidighet och förmåga till mental koncentration och flykt är några av nycklarna till hennes framgång. Vi vet inte vad löparen tänker eller känner medan hon tävlar eller tränar. Hon bär på tonvis av talang inombords och har en oberörd och ogenomtränglig attityd utåt.
Tre månader efter en förödande jordbävning i Nepal 2016 reser Mia till Chamonix för att tävla i ett lopp på Mont Blanc (80 km). Idrottaren är särskilt känslig inför denna tävling eftersom hon fortfarande sörjer och gråter över förlusten av familj och vänner, och vill göra något för sitt land och ta med sig goda nyheter hem på sin resa tillbaka. Dock hade Mia aldrig tidigare sprungit så många kilometer i ett lopp.
Rutten var mycket tuff, men hennes positiva, beslutsamma och uppoffrande inställning hjälpte henne att vinna igen och korsa mållinjen först, och efter att ha nått den, med känslorna på ytan och en oändlig lycka, tog hon fram Nepals röda flagga ur sin väska och började vifta med den i takt med publikens applåder och gratulationer. Det ögonblicket fångades av medierna och blev förstasidesbilden i alla tidningar nästa dag. Från och med den dagen blev Mia en källa till hopp för alla nepaleser, men framför allt för de unga flickor som, precis som hon hade gjort tidigare, bodde i små byar och arbetade med jorden för att överleva.
År 2017 fick Rai priset Årets Äventyrare av National Geographic, och 2018 Asian Game Changers Award.
Från och med nu bestämmer sig Mia för att dela sin passion och sin "gåva" med alla sina lagkamrater och sprida sin energi och positivitet genom sin by och sitt land. Hon leder för närvarande projektet "Exchange and Empower" tillsammans med organisationen Hong Kong Trail Running Women, ett program som syftar till att hjälpa unga idrottare som vill tävla, träna och få en professionell utbildning. Nepalesiska idrottare har möjlighet att resa till Hong Kong för att tävla i lokala lopp.
Tack vare Mia kommer många flickor och kvinnor att kunna vifta med Nepals flagga, precis som hon en gång gjorde när hon nådde mållinjen.
